Hur jag sett på livet
"Livet är en strid" är ett känt citat ur Astrid Lindgrens saga. Och precis så har jag sett på livet. Mitt liv har varit en strid, kantad av besvikelser, på mig.
Det har gjort att jag sett mitt värde utifrån en stege där alla människor är högst upp på stegen. Men inte jag. Jag är oftast någonstans på mitten och mitt värde bestäms utifrån hur nöjda andra är med mig eller min prestation. Om alla är nöjda kan jag sakta klättra uppåt. Men om någon blir besviken, eller om jag tror att någon blev besviken trillar jag ned några steg. Det tar lång tid att klättra upp men går fort att rasa. Hamnar jag längst ned, som jag gjort några gånger så är jag så värdelös att jag inte ens förtjänar att leva.
Det här är nog grundorsaken till att jag gick in i väggen i våras. Jag har alltid tänkt på andra, medlat och vänt ut och in på mig för att vara till lags. Jag har curlat alla och försökt att alltid ligga steget före.
Nu ska jag försöka få rätsida på det hela. Tänka om. Tänka på mig.
Det går ju bra när jag är själv men vi får se hur jag tass med det bland andra människor och på jobbet.
Wish me luck!
